afemtiokronor

Det är nära ytan nu, eller jälvigt nära botten. Vilket som, snart händer det. Är så trött. Ångest! Förbannade jävla feghet och ångest.

Nu är det snart slut, och vad fan har vi gjort? Vi har knappt ens öppnat dörren till det oändliga, varför? Varför i helvete har vi inte gjort det för? Ångest, förbannade jävla ångest och feghet.

Vi har knappt ens tänkt tanken på att ta i handtaget. Vi vågar inte, vi blundar och ser den inte. Vi vågar inte se den. Dörren, öppna den, vad fan! Snart är det för sent. 

Ska jag då ta ansvaret för att jag aldrig öppnade dörren? För att Vi inte vågade, för att jag inte vågade. Nöjde jag mig med det som var och är och kommer bli om jag inte öppnar? Kändes det bra att stanna kvar av lathet, ångest och feghet? Är det det jag ska lämna efter mig? Nej, helst inte. 2 plus 3 är 5. Det har vi vetat länge,  sedan vi var små men när det kommer för nära ignorerar vi det. Vi ser det inte, för vi orkar inte.

Vi behöver hjälp, annars vågar vi inte. Men hjälpen kanske inte finns att få? Vad gör vi då? Vänder oss bort eller vågar vi ändå? ... Jag vill våga. Ensam.. vill jag våga det.

Billy